Apr. 02, 2013
Imorgon är det dags för tillväxt-ultraljud och provtagning hos barnmorskan igen. Varför är jag så nervös hela tiden, jag är säker på att något ska vara fel.. Att barnen ska vara för små, att de får för lite näring och att mina värden ska vara kassa. Sist hade jag högt blodtryck och protein i urinen vilket i värsta fall kam indikera på början till havandeskapsförgiftning vilket jag ligger i riskzonen för i allra högsta grad. Dels för att det är tre och dels för att det är en donation. Detta blev vi varnade för på sjukhuset så fort vi fick reda på att vi väntade trillingar. Vi blev tom inkallade för samtal hos en specialist som föreslog fosterreduktion. Att vi skulle välja att ta ta bort ett av våra barn. Efter det samtalet var jag så illa tog mods även om det tog oss ca två sekunder att tänka igenom saken och ge ett svar. Nej! Det finns inte en chans att vi kan göra det. Inget snack om saken. Detta har vi valt och vi visste ju att risken fanns även om den var så ynka som 2-5 % att alla tre skulle ta sig. Och efter 18 försök och över 30 fina embryon insatta i livmodern så var den yttepytte risken nästan löjlig och väldigt lätt att anta. Men så blev det ju jackpot ändå, vem kunde tro det? Och helt plötsligt stod vi inför beslut som vi aldrig någonsin trodde att vi skulle behövas tänka på. Så därför var det väldigt självklart att behålla alla våra tre mirakel och hoppas på det bästa. Att ens tänka tanken på att ta bort ett fullt levande tillsynes friskt foster var ju helt absurt, ännu värre när vi fick reda på hur det skulle gå till och att riskerna för att de andra två också skulle stryka med. Hua!
