mittlivochjag

Gourmémiddagen är uppdukad

Nu har Tuva skrämt oss och då tyckte väl Charlie att hon fick för mycket uppmärksamhet och ville skrämmas lite han med.
Muffe satt och matade ned nappflaska som vi börjat med lite smått. Plötsligt så blir han blek som ett lakan och läpparna blå, som tur var så hade vi en sjuksköterska på rummet just då som genast tog honom och försökte väcka honom igen. Efter, som det kändes för mig en hel evighet, så fick han lite färg i ansiktet igen. Men han fick följa med ut till undersökningsrummet för en koll efter, tydligen ingen fara på taket och ganska vanligt för dessa för tidigt födda barn men herregud vad påtagligt det var för mig. I mina ögon såg han livlös ut och fick återupplivas igen. Vad hade hänt om vi var hemma? Om ingen var i rummet just då? Om det händer på natten när vi sover? Tusen frågor och tankar. Detta var ett apneanfall, han glömde av att andas när det var för mycket på en gång. Han skulle suga, svälja och andas samtidigt och det är tydligen ingen lätt match om man inte är helt utvecklad än. Vi kände både jag och Muffe att vi ville stanna här för evigt, längtan att komma hem försvann och istället blev det oro över att vara ensamma utan personal ett knapptryck ifrån. Men som sagt händer det mycket och snabbt här på neo, om någon vecka eller två har väl allt stabiliserats och vi är redo för hemfärd. Idag känns det läskigt men snart så kommer väl längtan och lättnaden över att få lämna detta eviga pipandet från alla apparater och att få komma hem vara lika stark som för en vecka sen.
Bara de slutar busa med oss såhär, sketungar!

Det är verkligen tvära kast här på neonatalavdelningen. Vi trodde att vi var skonade och har lidit med föräldrar här som fått se sina barn försämras eller blivit snabbt sjuka. Som tur är så går det oftast över lika snabbt som det kommer men de där timmarna eller dagarna i ovisshet är ju hemska.
När vi kom lagom till deras frukost i förrgår så tog jag upp Tuva och skulle försöka amma henne för första gången. Jag kände knappt igen henne, hon såg så annorlunda ut och hon bara skrek, hon som annars är så lugn.
Halva halsen hade svullnat upp och det såg ut som en boll som satt på insidan av den. Läkare kom och kollade luftvägar och tryckte på stackars Tuvalitens hals så hon gallskrek tills hon blev blå stackarn, då fick mamma en klump i halsen och jag fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna. Luftvägarna var fria som tur var men snabbt blev det provtagning och senare ultraljud och röntgen. Lite lättade blev vi när det inte visade något förutom på blodproverna. Infektion i kroppen och bakterier i blodet fick vi som svar, inget alarmerande men såklart började jag googla och det ända som jag hittade var blodförgiftning och såg bara en sjuk Tuva framför mig, som snabbt kunde bli sjukare.. Antibiotika sattes in direkt och nya prover togs flera gånger. Nu verkar infektionsvärdena ha gått ner men läkarna kan inte svara på vad det är riktigt än. Svullnaden på halsen är mindre och det tyder på att medicinen tar och troligtvis är det inte värre än svullna körtlar i halsen men fy fan för att som förälder till ett dessutom litet och skört barn gå runt i ovisshet. Jag tänker på alla andra föräldrar med sjuka och för tidigt födda barn som kanske går igenom detta dagligen. De är verkligen tappra, jag beundrar dom verkligen.

Varje dag händer det saker här på neonatalavdelningen, nu har barnen inget mer än apnédosor kopplade till sig. En liten dosa som larmar om de skulle glömma av att andas när de sover. (De har dessutom inte larmat någon gång hittills) Allt har gått så otroligt fort och både vi och trillingarna har gått igenom mycket på knappt två veckor. Från det att lilla Tuva behövde kuvös, cpap, blev lagd i respirator, fick blod, fick göra ultraljud på hjärtat, syrgas, solning och all övervakning via elektroder både på kroppen och foten till att hon nu bara har en liten apparat som egentligen mer är en försiktighetsåtgärd än övervak. Charlie har också gått från respirator, c-pap, solning och syrgas. Och så Svante har i stort sett vart stabil från början, bara solat för gulsot som sina syskon några dagar. Alla jobbiga sladdar är äntligen borta och allt detta på 12 dagar. Och nu ska vi dessutom få ett familjerum i eftermiddag. Att få komma hem inom de närmsta veckorna känns inte helt omöjligt. Åh vad vi längtar nu.

Herregud vad tiden går fort. Nu är bebisarna över en vecka gamla och vi har mer eller mindre bott på sjukhuset. Vi är flyttade till Möldals neonatalavdelning sen i söndags vilket vi ska ta som ett steg åt rätt riktning för där är det mindre intensivvård än på Östra och våra barn är stabila och friska över lag. Ingen behöver syrgas längre och Charlie har blivit av med sin cpap som också är ett andningsstöd. Nu har de bara sond och övervakning, känns fantastiskt och steget mot ett föräldrarum känns inte lika avlägset. Vi sover ju hemma och är där från tidig morgon till sen kväll. Muffe har tyvärr vart förkyld så jag har dessutom vart själv i fyra dagar, herregud vilken pers det var. Även om de sover mestadels och det finns personal tillgänglig 24/7 så är det sååå mycket runt omkring. De ska bytas på och eftersom alla sladdar trasslas ihop gör det att det blir superkrångligt och tar dubbelt så lång tid, sen ska sängen bytas lakan i, de ska badas, tas prover, vägas och framför allt så ska man ta upp dom längre stunder och sitta hud mot hud. Där emellan ska jag hinna pumpa bröstmjölken var tredje timme minst. Sen håller jag ju fortfarande på att läka efter snittet och ont gör det hela tiden, det blir bättre varje dag och när jag är med mina små älskade gryn så glömmer jag av att det ens finns där. Tänk vad psykologiskt, men det sa min barnmorska också -var med barnen så mycket du kan för då läker man snabbare. Och det stämmer verkligen. En väninna till mig frågade om jag älskar alla tre redan och det kanske kan tyckas vara en konstig fråga men jag har ju tänkt på dem själv så många gånger i slutet på graviditeten. Tänk om jag inte kan knyta an eller älskar mina barn när de kommer? Men herregud vad jag älskar dom små liven, vill bara vara där hela tiden och jag kan sitta i timmar och bara titta på dom. Så ja jag älskar dom så mycket man kan älska någon. Alla tre! 💕😊

Att ha ett barn på neonatal måste vara kämpigt, vi har tre. Alla mår över lag bra men eftersom de kräver olika värd så har de tills sent i går kväll legat i olika rum. Svante och Charlie låg först tillsammans men sedan behövde C läggas med respirator och fick då byta rum, som "tur" var till Tuvas så de har vart två olika rum hela tiden åtminstone. De äter var tredje timme via sond och nu är det full rulle med att få igång produktionen så jag pumpar för fullt. Än så länge kommer det bara några ml/gång men snart hoppas jag.. Man vill ju vara hos alla tre samtidigt och hela tiden men det är omöjligt och emellan måltider och skötning ska vi hinna prata med läkare, äta själva och jag ska pumpa. Sen är jag inte helt läkt ännu och har mycket ont. Fast inte när jag är med barnen, då känner jag ingenting men så fort jag är på rummet på BB så börjat smärtan tillta. Psykologi, ja det är konstigt i alla fall.

Igår kom Isa hit och fick äntligen träffa sina efterlängtad småsyskon. Tuva och Charlie ligger båda i kuvös med respirator och vi undrade just hur hon skulle ta det, kan lätt se lite hemskt ut med alla slangar och sladdar men hon hade nån logisk 6-årg förklaring till allt och tittade nyfiket in på dom små liven genom kuvösen. Till hennes stora lycka så är Svante väldigt pigg och eftersom han bara ligger på värmebädd så kunde hon klappa på hans lilla huvud och han tog ett stadigt grepp om hennes finger. Det blev kärlek vid första ögonkastet och hon hade svårt att slita sig och ville bara titta och känna och stanna liiiten stund till när vi sa att det är dags att gå. Väldigt härligt att få se och hoppas att det blir samma blixtförälskelse när Tuva och Charlie blivit lite bättre. Finns det nåt vackrare än att se ens barn tillsammans, jag har inte upplevt nåt liknande i alla fall 💕

Nu är de här, Svante Tuva och Charlie, våra undebara små mirakel! De kom igår natt den 23/5 med akutsnitt. Jag började få värkar på kvällen den 21e maj och fick bricanylspruta i tre omgångar för att få stop på det, läkarna trodde hela tiden att det skulle kunna hindras åtminstone ett dygn för att få all personal som skulle vara med på plats. Muffe var hemma med Isa men kl 01 ringde jag hit honom för då hade jag riktigt täta och onda värkar, ungefär var tredje minut. Jag gick ju igenom ett riktigt värkarbete och läkarna ville bara avvakta med att ens titta hur jag låg till i öppningskede för att inte störa processen ännu mer.De hoppades fortfarande att det gick att skjuta fram medans jag förklarade att jag är säker på att de vill ut nu på ena sättet eller andra. Och mycket väl, de gjorde en koll och jag var då öppen 6 centimeter, så på några timmar hade det gått från en till 6 och läkarna blev rejält stressade eftersom bebisarna ska ut med snitt what so ever. Bara en halvtimme senare tror jag låg jag på operationsbordet med full bedövning och de började ingreppet. Muffe satt med mig vid huvudet och vi hörde första bebisskriket bara minuter senare, undebart att höra de små små andetagen med skrik emellan. Sen hörde vi nästa och till sist nästa lilla skrik. Tårarna rann och jag kände på mig att detta är tre starka bebisar som kommer fixa detta trots två månader för tidigt komna. Båda pojkarna, Charlie och Svante kom sköterskorna in med och la vid mitt huvud så jag fick se och hålla handen på en liten stund, helt magiskt ögonblick såklart. De var så fina men så pyttesmå. Lilla Tuva som var minst fick jag inte se för hon behövde kuvös uppe på neonatal direkt, hon väder bara 1180 gram. Svante vägde 1560 och Charlie 1990 gram så de var ganska olika i storlekarna.
Pojkarna las tillsammans på värmebädd och lilla Svante har klarat sig hittills utan hjälp med andningen. Charlie har lite sämre lungor och behövde hjälp med syrgas och Cpap.
Efter att de kom så kördes jag till uppvaktat och Muffe fick stanna med barnen och hålla koll.
Helt ensam utan att ens fått se min dotter låg jag och väntade på att tiden skulle gå, jag ville till mina bebisar så fort det gick såklart. Tyvärr så var det lite turbulent uppe på avdelningen pga många akuta snitt på natten så det var omöjligt för mig att komma dit med säng pga platsbrist och jag blev körd till bb istället. Vid 16-tiden, alltså tolv långa timmar efter att de kom till världen fick jag äntligen träffa de små liven, jag fick nästan en chock när jag såg Tuva först, så liten och skör hon såg ut när hon låg där i sin kuvös med sladdar och slangar överallt. Men jag fick hålla henne mot brösten, hud mot hud och vilken fantastisk känsla det var. Hon blev helt tyst och tung på bröstet och jag njöt av varje sekund. När vi hade gosat färdigt så fick hon läggas tillbaka i kuvösen och jag fick träffa grabbarna istället, de är nästan dubbelt så stora och Svante låg och tittade nyfiket med stora ögon. Jag fick Charlie mot bröstet för att han hade gnytt hela dagen och personalen tyckte att han behövde närheten mest. Samma känsla igen, helt magiskt när man får hålla sitt barn för första gången. Han gnydde hela tiden men la jag en hand tungt mot ryggen så blev han lugn.
Jag var på avdelningen med barnen några timmar sen så höll jag på att svimma av trötthet och världens klåda på hela kroppen som jag fått efter snittet av någon anledning. Igår kväll hade jag så ont att jag fick stanna kvar på bb medans Muffe var hos barnen. Nu längtar jag tills jag kommer dit igen, ska bara få lite smärtstillande och bli av med katetern och äta lite frukost, sen ska jag upp till mina tre små mirakel igen. Har längtat hela natten💕

Ja men det blev som jag trodde, vi var ju på tillväxtultraljud i morse och jag har känt på mig att nåt inte var som det skulle och mycket riktigt så hade tappen minskat till 8 mm och jag var öppen en cm. Det började med att jag hade svårt att hitta en bekväm ställning att ligga, sitta eller stå på igår utan att det tryckte nedåt. Sen fick jag en liten blödning på kvällen och sov sedan oroligt hela natten. Jag hade börjat packa ihop lite grejer ifall att och sa till Muffe att det säkert är på gång snart. Men i samma veva slog jag bort tanken och slutade packa för att sedan åka på kontrollen med hopp om att jag bara känt fel. Att jag inte lärt mig att jag känner min kropp utan och innan och borde lite på min magkänslan..?
Väl inne på Östra och kontrollen så var det inget snack om saken utan jag är nu incheckad på ett rum på SpecBB och får ligga här till bebisarna kommer. Jag fick direkt kortisonsprutan för lungmognad och får dos nr två om tolv timmar, innan dess får de inte komma utan man stoppar all värkarbete i så fall. Men att gå till den 4:e juni är nästan orimligt sa läkaren. Sen är det nästan omöjligt att säga om de kommer om 2,3,5 dagar eller mer än en vecka. Det är bara att avvakta och hoppas att de åtminstone stannar några dagar till. Det känns redan ensamt och långtråkigt att ligga här och jag saknar Isa. Men de kommer och hälsar på mig imorgon. Muffe bor hemma med henne tills det är dags på riktigt sen står min mamma jour för att komma och ta över när det än blir. Tänk om de kommer innan veckan är slut, hjälp!

Sommaren har kommit på besök och jag är mer svullen än någonsin..
Jag pendlar mellan solstolen och Isas uppblåsbara pool där jag kan svalka mina ballongfötter. Vad gör man åt det, stödstrumpor är ju inte att tänka på i hettan..?! Det jag har är en spray som svalkar men det är ju föga hjälp ner än typ fem sekunder.. Jaja, bara två veckor kvar ändå.

Har haft besök av min fina farmor idag, vi har inte setts på ett år för hon tycker det är så jobbigt att hon inte kan tala ordentligt efter en mindre stroke för två år sedan. Hon har valt själv att inte ra emot besök eller träffa någon annan än hennes söner, hon har en enorm integritet både på gott och ont. Men nu äntligen valde hon själv att få komma på besök. Hon har alltid med någon genomtänkt present till Isa och nu var inget undantag. Badmintonset som direkt spelades flitigt.
Farmor Else är 97 år nu och hon bävar nästan för att snart bara 100. -Ve och fasa nä 100 vill man inte bli, säger hon. Hon bor helt själv och är så klar man kan vara i huvudet vid den åldern, trots allt hon gått igenom i livet. Hon har tre söner varav min pappa är yngst och kom till efter att hon förlorade en fjärde son i en olycka vid 3 års ålder. Bara tanken på det får mig att känna en sån respekt över denna starka kvinna som ändå roddade hem familjen, valde att skaffa ett till barn för att sedan bli änka 10 år senare. Och efter att min farfar gick bort har hon sörjt honom och levt som änka sen dess. Men tre söner. Det är tillgivenhet det.
Vår blivande dotter ska få Else i andranamn efter farmor har vi bestämt, det känns så rätt att föra hennes namn vidare. Hon är så fin min farmor❤

https://cdn2.cdnme.se/3142592/6-3/pic_51950891ddf2b31645f84bae.jpg">https://cdn1.cdnme.se/3142592/6-3/pic_51950891ddf2b31645f84bae.jpg">https://cdn2.cdnme.se/3142592/6-3/pic_51950891ddf2b31645f84bae.jpg%3C/a%3E">https://cdn3.cdnme.se/3142592/6-3/pic_51950891ddf2b31645f84bae.jpg" class="image">

Nu är jag i vecka 31. Det känns kan jag säga. Ryggen värker, mina fötter är svullna och lungorna känns som små pingisbollar. Men när jag tänker på att jag snart får träffa er mina små mirakel så känner jag bara det här:

Jaha då kan vi ta fram almanackan och stryka dagar på riktigt, endast tre veckor kvar nu för vi fick tid för snitt den 4:e juni. Herregud vad konstigt det känns, har liksom vart omtumlad av känslor idag och även om vi visste att vi skulle få ett datum idag så blir det ju så mycket mer verkligt och speciellt när man väl fick det på papper. Om ingenting händer nu innan, peppar peppar så kommer man dit på morgonen när det ska ske och sedan är barnen ute några timmar senare. Min syster Mikaela ska förhoppningsvis vara med också, vi vill ha någon mer där som extra stöd och för att kunna dokumentera. Det verkar vara ok om allt går enligt planerna och det tycker vi båda känns skönt. Tänk att vi ska bli fyrbarnsföräldrar om mindre än en månad. Helt otroligt vad nära det är nu ❤❤❤

För övrigt var värdena hos barnmorskan också bra, något högt blodtryck till en början men efter att jag vilat i några minuter så gick det ner lite.
Bebisarna väger nu ca 1200g 1300g och stora killen hela 1600g. Alltså jättebra enligt deras egna kurvor vilket är det som betyder mest. Den stora ligger fortfarande över kurvan när det kommer till vad en bebis hade vägt i denna vecka.
Nu blir det kontroll varje vecka så de ökar som de ska, så håller vi alla tummar att de stannar inne tills 4/6.

Hur kan jag som inte går utanför dörren och knappt träffat folk den senaste tiden bli sjuk helt plötsligt. Halsen är svullen och det känns som jag sväljer taggtråd, jag hostar och snörvlar som aldrig förr. Jag är nästan aldrig sjuk men när det väl händer blir jag så himla dålig. Hoppas nu bara att det går över fort. Tänkte om barnen skulle ploppa ut i dagarna, får jag ens träffa dom då? Att gå in på neonatalavdelning med virus är ju inte att tänka på i alla fall.
De måste bara hålla sig inne ett tag till helt enkelt. Och eftersom kroppen har fokuserat så på alla nysningar och feberont har jag faktiskt inte haft en enda graviditetskrämpa de senaste två dagarna. Jag som var så svullen, fick kramp i magen och början till karpaltunnelsyndrom? Allt jag är e sjuk nu så jag börjar fundera på om krämporna är mer psykiska än fysiska?
Om jag inte mår sämre imorgon så är det tillväxtultraljud och barnmorskan som står på schemat. Och så skulle vi ju få snittdatum. Spännande!! ✌