mittlivochjag

Herregud vad det var länge sedan jag skrev här, över ett år sedan för att vara exakt. Mycket har hänt sen sist. Vi blev godkända som adoptivföräldrar i maj förra året efter kurser, hemutredning som innehöll mängder med intyg alltifrån skatteverket, försäkringskassan och arbetsgivare till att nära familj och vänner som intygade genom rekommendationsbrev och träffar att vi var lämpliga föräldrar. Många långa samtal hos familjerätten var det också. När vi äntligen blev godkända efter ett nämndbeslut så började nästa steg ;val av land och alla miljoner intyg som skulle samlas ihop till en folder..igen. Vi var helt slut och när "vårt" land Polen helt plötsligt hade ändrat i sina regler och vi inte längre kunde ansöka om barn därifrån pga av vår korta äktenskapstid så blev jag så less och trött på allt. Jag ville inte börja tänka om! Vi valde efter många långa samtal med handläggare och mellan oss att Litauen var ett land för oss om vi inte ville vänta i fem år. Från Litauen kommer enbart barn med speciella behov och vi kände att det kunde passa oss och vår familj. Men landet har en unik urvalsprocess som kan vara mycket psykiskt påfrestande eftersom man konkurrerar med tre-fyra andra familjer när man väl blivit matchat med ett barn. När man försökt aktivt i över fyra år och sen ska man bara sitta och rulla tummarna och vänta in det magiska samtalet där adoptionsbyrån säger att ett barn har blivit matchat med just oss för att sedan vänta ytterligare tre månader och hoppas på att landet väljer just oss och inte paret från Usa, nä det gick bara inte..Vi ville göra nåt aktiva mitt i väntan. För att få tiden att gå och förhoppningsvis bli föräldrar snabbare. Det var då vi bestämde oss för att försöka parallellt, denna gången med hjälp utomlands. Sagt och gjort, vi testade något vi inte gjort innan efter mycket efterforskning och i november visade det sig att det lyckades, jag var gravid...igen..Lycka! Några veckor in i graviditeten fick jag blödningar och jag kände direkt att det var missfall på gång. Jag bokade tid hos min läkare som hjälpt oss på vägen och fick göra ett ultraljud som visade två små hjärtan på skärmen.Vi trodde inte det var sant, tvillingar?! Vilken lycka, det har vi ju bara drömt om. Vi fick en bild på våra två fantastiska blivande barn och jag stirrade i timmar på de två jordnötsliknande figurerna och drömde mig bort.Men det tog inte många dagar innan jag var i samma sinnestillstånd som innan beskedet, jag kunde inte tro någonting annat än att detta också skulle gå åt pipan.Varför skulle det lyckas nu helt plötsligt och med tvillingar dessutom, nej det var för bra för att vara sant. Och så hände det igen, blodet kom.Mycket mer än sist och jag fick ont i magen.Vi åkte in till akuten på stört, nu ville jag bara få det bekräftat och glömma allt jag hade drömt om.I fem timmar satt jag där, förberedd på det värsta. Upp i gynstolen, nästan mer apatisk än ledsen och jag hör läkaren säga;är du säker på att det var två foster innan? Ja det är klart jag är säker, jag fick ju bildbevis dessutom men nu har dom väl tackat för sig, säger jag lite irriterat.Jag ser nämligen TRE stycken här och så vänder hon skärmen mot oss och pekar, en två tre. Jo det stämde, tre livliga och sprattlandes krabarter. Jag blev stum, Muffe svimmade nog bort nån minut sen så började vi skratta och gråta. Även läkaren och dennes praktikant var chockade och glada för vad de just fått vara med om. Vi åkte därifrån ett barn rikare istället för smärtstillande tabletter som skulle hjälpa till vid missfallet. Helt fantastiskt! Det tog såklart många veckor innan vi kunde smälta detta och många turer på akuten pga blödningar har det blitt. Men allt ser bra ut och nu är jag i vecka 23, går på kontroller varje vecka. Men graviditeten hittills har vart kämpig såklart, dels pga alla blödningar och den oron det medför samt att jag har fått ordinerat liggläge på grund av sammandragningar. Så jag håller mig mest hemma i soffan och försöker få tiden att gå. Så passande att jag kom på att damma av min gamla blogg.