mittlivochjag

Gourmémiddagen är uppdukad

Nu har Tuva skrämt oss och då tyckte väl Charlie att hon fick för mycket uppmärksamhet och ville skrämmas lite han med.
Muffe satt och matade ned nappflaska som vi börjat med lite smått. Plötsligt så blir han blek som ett lakan och läpparna blå, som tur var så hade vi en sjuksköterska på rummet just då som genast tog honom och försökte väcka honom igen. Efter, som det kändes för mig en hel evighet, så fick han lite färg i ansiktet igen. Men han fick följa med ut till undersökningsrummet för en koll efter, tydligen ingen fara på taket och ganska vanligt för dessa för tidigt födda barn men herregud vad påtagligt det var för mig. I mina ögon såg han livlös ut och fick återupplivas igen. Vad hade hänt om vi var hemma? Om ingen var i rummet just då? Om det händer på natten när vi sover? Tusen frågor och tankar. Detta var ett apneanfall, han glömde av att andas när det var för mycket på en gång. Han skulle suga, svälja och andas samtidigt och det är tydligen ingen lätt match om man inte är helt utvecklad än. Vi kände både jag och Muffe att vi ville stanna här för evigt, längtan att komma hem försvann och istället blev det oro över att vara ensamma utan personal ett knapptryck ifrån. Men som sagt händer det mycket och snabbt här på neo, om någon vecka eller två har väl allt stabiliserats och vi är redo för hemfärd. Idag känns det läskigt men snart så kommer väl längtan och lättnaden över att få lämna detta eviga pipandet från alla apparater och att få komma hem vara lika stark som för en vecka sen.
Bara de slutar busa med oss såhär, sketungar!

Just i detta nu känner jag mig otroligt lycklig för allt fint jag har. Min dotter, min man, vår familj och våra vänner. Mina kollegor och arbete. Vårt hus och hund. Jag kan nog fortsätta ett tag till om det skulle vara så.
Läste en väns kompis blogg nyss om deras lille son som gick bort i förrgår efter att ha kämpat med sjukdom i hela sitt två-åriga liv. Fruktansvärt, ofattbart och omänskligt att behöva se sitt barn dö, än mer att behöva se det lida på ett sjukhus hela livet. Mardröm skulle kunna vara ordet att summera det med.
Jag är så evigt tacksam för allt fint i mitt liv just nu och samtidigt som hjärtat värker för familjen i fråga så går ett lyckorus genom min kropp och jag lovar mig själv att härifrån och nu ska jag alltid tänka på hur bra vi har det ändå. Trots de sista kämpiga åren så har vi inte tampats mot någon hemsk sjukdom och inte heller fått begrava vårt barn.
Vad är missfall och misslyckade ivf-försök om man jämför med det?

Ingenting..

Oj vad tiden bara rusar iväg. Har varit kass på att uppdatera men nu är jag tillbaka i vardagen igen och dagarna rullar på i vanlig ordning.

Jag är numera en gift kvinna!
Den 17:e december bar det av till rådhuset för vigsel. Bara min syster och Muffes bror med familj var där som vittnen. Och Isa såklart.
Sen blev det champagne på Elite Plaza och efter det hem och ta emot resten av familjen som kom dit fullt ovetandes. Det blev en lyckad kväll full med kärlek skratt och tårar. Och några spontana tal till och med.
Vi har även bokat lokal för festen som kommer bli den 19:e maj i år. Så planeringen är i full gång. Så kul!!

På tal om att tiden går fort så fyller min tjej 5 år på tisdag. 5 år!! Kan inte fatta det, samtidigt som jag knappt kan komma ihåg hur livet var innan hon kom kan jag inte för mitt liv förstå vart dessa år tog vägen? Det var ju inte länge sen vi var på bb? Ibland vill jag stanna tiden och låta henne vara liten för ett längre tag. Nu är det mest kompisar och leka med någon som gäller hela tiden, det känns som att man knappt ses numera.
Jag är så glad att jag var mammaledig så länge som två år innan hon började på förskolan. Den tiden är den bästa i mitt liv hittills och ofta längtar jag tillbaka dit..

Nu har vi kvar läkarundersökningen som görs om några veckor innan vi kan skicka in papper till familjerätten för att få starta medgivarutredning. Min man ringer dem i veckan och då sa de att troligtvis blir vi klara innan sommaren. Det känns skönt att vara igång på riktigt nu.
Sen ska vi ju göra det sista ivf-försöket som vi har kvar nu i vår också. Har inga förhoppningar what so ever inför det utan vi gör det mest för att vi har det kvar i trepacket så att säga.
Sen är det över! En otroligt underbar känsla blandat med ett stort lugn infinner sig bara jag tänker på det!

Nu är det bara 9 dagar kvar.
Till vadå? Jo, tills vi ska gifta oss!!

Min dröm om skärgårdsbröllopet på sommaren i den vita lilla kyrkan, värmen av sol, det salta havet och den stora festen blev nånting helt annat.
Ett decemberbröllop i rådhuset med familjen ovetandes om det när de kommer på "glöggmingel" på kvällen.

Ja livet blir aldrig som man tänker sig och visst låter jag lite bitter över det hela när jag målande beskriver hur denna drömmarnas dag blev allt annat än det jag hade i min fantasi?
Faktum är att jag är allt annat än bitter, jag är överlycklig för att det blir såhär, tro mig. När man går igenom svårigheter i livet kommer man ofta till insikt vad som faktiskt är viktigt och oviktigt i det stora hela. Jag kanske inte talar för alla som går igenom det vi gör när jag säger att man får en helt ny syn på livet och en helt annan inställning till allt. (Kan låta klyschigt jag vet, men det är sant) Och i vårt liv har vi större saker att fokusera på och längta efter än just det där stora bröllopet..

Vi har varit sambos i snart tio år och är förlovade sedan 2005 och har sedan Isa föddes haft planer på bröllop men sen bestämde vi oss för att vänta tills att efter syskonet har anlänt.
Framför allt eftersom jag inte vill gifta mig som gravid eller nyförlöst. Jag vill dricka champagne på min bröllopsfest och dansa hela natten lång med min man och våra vänner och familj!
Men när man är i ivf-bubblan kan man inte planera framtid utan allt går ut på behandlingarna ; har vi råd? Är jag gravid till sommaren? Eller får vi kanske missfall? Ja, allt allt allt som vi skulle velat göra de sista åren har kommit helt i andra hand. Såsom jobb, skola, resor och framför allt bröllop.
MEN nu äntligen, lördag den 17 så blir det av. Sen får det bli fest till sommaren istället!
Tjooohooo

Idag är en sån där skitdag!
Jag hade nästan glömt bort det, men sen imorse när jag kom till jobbet och tittade i min kalender så såg jag det där fina lilla rosa hjärtat som jag hade skrivit in i dagens datum i våras.
Idag skulle ju inte vara en vanlig dag. Utan i den bästa av världar så skulle ju jag vara på förlossningen och möta vårt barn. Eller så skulle jag sitta hemma med mitt nyfödda lilla knyte. Eller möjligen hoppas på att den ville komma ut snart. Alltså hade jag haft Bf just idag, den 5:e december, om inte det där jädra missfallet hade kommit och förstört allt. Såklart hade jag under de veckorna graviditeten varade hunnit skriva upp såna här saker i almanackan. Och jag hade ju nästan glömt men så var det lilla hjärtat där och förstörde min dag.

Nu är vi redo för nästa steg i adoptionsprocessen. Föräldrarutbildningen är avklarad och intyget är underskrivet. När jag berättar för folk att vi obligatoriskt måste gå en kurs för att få adoptera så tycker man det är lite konstigt "varför ska ni som redan är förälder behöva göra det" osv. Jag visste inte vad vi hade att vänta men nu förstår jag, för till skillnad från många andra, så tycker jag utbildningen var givande och lärorik. Nu vet jag hur jag kan svara de som undrar ; jag är redan förälder men inte till ett adoptivbarn. Så enkelt är det.
Att bli adoptivförälder är något helt annat än förlossningsrädsla, mjölkstockning och kolikmassage. Bara det att man väntar barn i flera år gör de två sättet att bli förälder har stora skillnader.
Tänk att jag ska få vara med om båda sätten. Just nu känner jag mig oerhört preveligerad att ens bara få vara där i tanken. Fantastiskt!!

Inget julbord igår. Det blev så mycket bättre! I finaste miljö på Salt o sill hade vår styrelse planerat en fantastisk kväll som började med matlagning. Vi delades in i tre lag och sedan blev det till att tillaga den fantastiska trerättersmeny själva för att sedan servera,presentera och avnjuta. När det blev för klurigt fick vi dock hjälp av en kock som fanns till hands. Jag måste säga att alla var fantastiskt duktiga och det blev en smakupplevelse utöver det vanliga. Kvällen blev supertrevlig på alla vis och slutade vid tvåtiden efter att min kollega på 60+ körde ut oss andra på 30+ från hennes rum där vi tog de sista vinglaset, lyssnade på musik och tjatade.
Nu blir det Idol, På spåret, mörk choklad och soffläge. Imorgon blir det till att ställa klockan igen för att gå på den sista delen av kursen för blivande adoptivföräldrar.

Kom bara och tänka på en sak. Det här med att alla nyblivna föräldrar skriver så fåniga kommentarer till foton har jag undrat över. Varför är det så att dom tror att bara för att deras bebisar föddes inom rimlig tid till varann så är de bästa vänner?Varför måste de envisas med att skriva "min dotter och hennes blivande fästman" eller kura ihop barnen sådär jättetätt på en filt och ta kort för att sedan kommentera "Bff's" under så alla som ser kortet på Facebook ska veta att de här två godingarna på bilden faktiskt är bästa vänner -för evigt!
Är det någon som faktiskt är bästa kompis med sin första playdate man hade i livet? Jag känner nog ingen som är det? Inte heller något gift par som blev kära under blöjbytet för 30 år sedan.

Idag bär det av mot Salt&Sill som ligger på Klädesholmen här på västkusten. Faktiskt Sveriges första flytande hotell och det ska få bli väldans lyxigt att få bo där och njuta av hotellfrukost,lunch och middag. Kanske blir det årets första julbord? Vi vet inte än vad som väntar riktigt bara att det blir någon slags aktivitet och middag idag.
Det brukar alltid bli skoj när jag och mina två närmsta kollegor/vänner åker iväg såhär. Sist var vi Sthlm på kurs och då hamnade vi på Pridefestivalens efterfest på Berns och dansade tills det stängde. Kändes sådär att behöva sitta på föreläsningar dagen efter om man säger så.

Isa blev något tårögd när jag berättade att jag skulle sova borta inatt. Det är sällan jag är iväg på veckodagarna utan det brukar vara Muffe, min blivande man tillika Isas pappa som är borta titt som tätt på konferens el dyl.
Jag fick absolut inte glömma laddaren till mobilen så jag kunde ringa och säga godnatt sen ikväll.

Ville också förtydliga om namnet Muffe som givetvis inte är hans riktiga tilltalsnamn utan ett smeknamn som hängt med större delen av livet.
När vi skulle få barn så försökte vi aktivt jobba bort det och ta tillbaka namnet Niclas som han faktiskt är döpt till men det var lättare sagt än gjort eftersom ALLA säger Muffe till honom. Så Muffe it is!