Tankar på pränt..
När mina vänner har ringt mig under de senaste åren så har jag många många gånger låtit bli att svara för att sedan skicka ett sms eller mail och förklara hur jag mår osv. Usch, det har varit tuffa år alltså. Vår flicka, mitt allt och glädjen till livet fyller 5 år i januari och jag kan inte förstå att tiden har gått så fort, tänker ofta på dessa tre åren som vi har gjort ivf-behandling på ivf-behandling, hur har hon uppfattat det egentligen? Vi har kört på som robotar och ibland känns det som vi har försakat hennes första år i livet totalt. Samtidigt som jag tror att vi har klarat alla motgångar relativt bra och jag hoppas hoppas hoppas att hon ändå har haft fem bra år i livet hittills. Jag tror inte det finns någon annan som tänker på hur lyckligt lottade vi är som har fått en sån underbar tös (men självklart känner många som mig, det fattar jag innerst inne) Jag ligger bredvid henne i sängen varje kväll efter godnattsagan och bara tänker på vart jag hade varit om hon inte fanns, hur mycket jag älskar henne och på hur ledsamt det är att känna att det inte räcker, varför måste vi ha fler barn? Varför kan vi inte bara vara nöjda och leva lyckliga med det vi fått?
Men det är svårt ..Jag känner mig snuvad på dessa tre år, på de graviditeter som inte blev något barn, på alla pengar vi lagt ut, på alla känslor vi fått genomlida och på all tid som vi stått och trampat i samma grop. Jag kan inte acceptera att vi inte ska få någonting för det. Nu äntligen vet vi att vårt barn kommer en vacker dag. Resan dit kommer vara lång och snårig men tillslut så blir vi fler i familjen. Att vi inte kom fram till att adoption var det bästa för länge länge sen...?
