mittlivochjag

Gourmémiddagen är uppdukad

Nu har Tuva skrämt oss och då tyckte väl Charlie att hon fick för mycket uppmärksamhet och ville skrämmas lite han med.
Muffe satt och matade ned nappflaska som vi börjat med lite smått. Plötsligt så blir han blek som ett lakan och läpparna blå, som tur var så hade vi en sjuksköterska på rummet just då som genast tog honom och försökte väcka honom igen. Efter, som det kändes för mig en hel evighet, så fick han lite färg i ansiktet igen. Men han fick följa med ut till undersökningsrummet för en koll efter, tydligen ingen fara på taket och ganska vanligt för dessa för tidigt födda barn men herregud vad påtagligt det var för mig. I mina ögon såg han livlös ut och fick återupplivas igen. Vad hade hänt om vi var hemma? Om ingen var i rummet just då? Om det händer på natten när vi sover? Tusen frågor och tankar. Detta var ett apneanfall, han glömde av att andas när det var för mycket på en gång. Han skulle suga, svälja och andas samtidigt och det är tydligen ingen lätt match om man inte är helt utvecklad än. Vi kände både jag och Muffe att vi ville stanna här för evigt, längtan att komma hem försvann och istället blev det oro över att vara ensamma utan personal ett knapptryck ifrån. Men som sagt händer det mycket och snabbt här på neo, om någon vecka eller två har väl allt stabiliserats och vi är redo för hemfärd. Idag känns det läskigt men snart så kommer väl längtan och lättnaden över att få lämna detta eviga pipandet från alla apparater och att få komma hem vara lika stark som för en vecka sen.
Bara de slutar busa med oss såhär, sketungar!

Det är verkligen tvära kast här på neonatalavdelningen. Vi trodde att vi var skonade och har lidit med föräldrar här som fått se sina barn försämras eller blivit snabbt sjuka. Som tur är så går det oftast över lika snabbt som det kommer men de där timmarna eller dagarna i ovisshet är ju hemska.
När vi kom lagom till deras frukost i förrgår så tog jag upp Tuva och skulle försöka amma henne för första gången. Jag kände knappt igen henne, hon såg så annorlunda ut och hon bara skrek, hon som annars är så lugn.
Halva halsen hade svullnat upp och det såg ut som en boll som satt på insidan av den. Läkare kom och kollade luftvägar och tryckte på stackars Tuvalitens hals så hon gallskrek tills hon blev blå stackarn, då fick mamma en klump i halsen och jag fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna. Luftvägarna var fria som tur var men snabbt blev det provtagning och senare ultraljud och röntgen. Lite lättade blev vi när det inte visade något förutom på blodproverna. Infektion i kroppen och bakterier i blodet fick vi som svar, inget alarmerande men såklart började jag googla och det ända som jag hittade var blodförgiftning och såg bara en sjuk Tuva framför mig, som snabbt kunde bli sjukare.. Antibiotika sattes in direkt och nya prover togs flera gånger. Nu verkar infektionsvärdena ha gått ner men läkarna kan inte svara på vad det är riktigt än. Svullnaden på halsen är mindre och det tyder på att medicinen tar och troligtvis är det inte värre än svullna körtlar i halsen men fy fan för att som förälder till ett dessutom litet och skört barn gå runt i ovisshet. Jag tänker på alla andra föräldrar med sjuka och för tidigt födda barn som kanske går igenom detta dagligen. De är verkligen tappra, jag beundrar dom verkligen.

Varje dag händer det saker här på neonatalavdelningen, nu har barnen inget mer än apnédosor kopplade till sig. En liten dosa som larmar om de skulle glömma av att andas när de sover. (De har dessutom inte larmat någon gång hittills) Allt har gått så otroligt fort och både vi och trillingarna har gått igenom mycket på knappt två veckor. Från det att lilla Tuva behövde kuvös, cpap, blev lagd i respirator, fick blod, fick göra ultraljud på hjärtat, syrgas, solning och all övervakning via elektroder både på kroppen och foten till att hon nu bara har en liten apparat som egentligen mer är en försiktighetsåtgärd än övervak. Charlie har också gått från respirator, c-pap, solning och syrgas. Och så Svante har i stort sett vart stabil från början, bara solat för gulsot som sina syskon några dagar. Alla jobbiga sladdar är äntligen borta och allt detta på 12 dagar. Och nu ska vi dessutom få ett familjerum i eftermiddag. Att få komma hem inom de närmsta veckorna känns inte helt omöjligt. Åh vad vi längtar nu.