mittlivochjag

Nu har vi äntligen börjat våga köpa lite mer än små kläder till bebisarna. Igår köpte vi vagnen. En Uj tvillingvagn där de ska få knö tillsammans tills den inte räcker till längre. Sen får vi se vad det blir. Är så nöjd med färgen, skicket och priset. En bra Blocket-kombo med andra ord. Nu är det sängar och babyskydd som står näst på listan att inhandla. Vi ska köpa två spjälsängen dom vi sedan bygger ihop till en stor, där kommer de känna tryggheten med närhet till varann. Så sover de hela nätterna sen.. Eller?!?! ;)

Att bara vara hemma och ta det lugnt kan ju kännas som en riktig förmån innan vad som komma skall. Som lugnet före stormen lite. Hade det inte varit så att jag borde vara så stilla som möjligt hade det ju vart toppen. Mitt huvud har så mycket idéer och jag vill bara göra allt det där som jag känner för men så säger kroppen ifrån och det slutar med att jag ligger på soffan ändå. Men mitt alfabet-projekt som jag började med för över ett år sedan ser jag änden på nu i alla fall. Jag har samlat bokstäver i olika storlekar, format och material så det ska kunna täcka en hel vägg. Sen har jag målat och tapetserat alla och nu har jag bara tre bokstäver kvar! Känns bra och nu ska de upp på väggen i bebisarnas rum.

Tjoohoo, känns riktigt bra!

Så var det dags för nytt ultraljud idag. Har världens bästa läkare tror jag, han är så rutinerad och så är han fantastiskt rolig. Bebisarna mådde toppen och på tre veckor har det växt till sig riktigt bra! Den minsta som min man fortfarande är säker på att det är en tjej vägde idag 850g, minsta pojken 990 och stora killen 1100 nånting. Den stora är tom större än en ensling enligt doktorn. Högsta betyg med andra ord. Men han kunde inte kolla om det var en pojke till eller om det faktiskt är en flicka. Det får bli en överraskning, tänker inte kolla efter mer nu. Det blir lite spännande dessutom.
Nytt tillväxtultraljud om ca två veckor!

https://cdn1.cdnme.se/3142592/6-3/pic_5176af22e087c352b0408359.jpg" class="image">

Gårdagen spenderades på Östra med diverse koller på bebisarna. Min oro över att inte känna samma fosterrörelser fick mig att åka in till förlossningen. Och det här med att det är tre gör det hela lite krångligare.. Först fick jag vänta på specialistläkare som tog långlunch innan tydligen, sen skulle de mäta med Ctg och då räckte det inte med en apparat utan de fick sätta in ytterligare en för att mäta alla tre samtidigt. Två sköterskor och en läkare fick hjälpas åt att hitta hjärtljud och få på bältet. Där låg jag i en timme ich allt såg fin-fint ut. Tänk att bara få ligga i ett rum och lyssna på dina barns hjärtan banka på, helt ljuvligt även om det mer lät som en rockkonsert med ett evigt trummande. Också ultraljudet såg bra ut även om flickan inte var så aktiv som vi hade hoppats på men tydligen ingenting att oroa sig för. Tappen hade minskat något (från 4 cm till 3) men heller inget att vara orolig för.
Summan av kardemumman var att allt såg fint ut. Oron är borta och tack igen för att vi bor där vi bor och har denna fantastiska sjukvård!

Gggahhhhaaa denna ständiga oro, jag hatar den! Jag har just börjar känna av dygnsrytm på bebisarnas vakentid och vem som håller igång när. Mest sparkar det på höger sida där flickan ligger och det är ett väldans party i magen på kvällarna. Men så igår tyckte jag att det var lite väl lugnt om man jämför med senaste veckorna, började googla i vanlig ordning och blev såklart varken mer eller mindre klok. Jag känner absolut att det rör sig men inte alls som det brukar, platsen i magen blir ju mindre för varje dag och de har inte möjlighet att ändra läge som om det vore en singelgraviditet. Så borde jag vara orolig eller har hon bara vänt sig och sparkar mot ryggen..? Det är inte så lätt att hålla koll på tre bebisar i magen. Jag får nog ringa förlossningen senare om hon inte sätter igång snart.

Kontroll hos barnmorskan igår igen och allt verkar vara i sin ordning. Bra blodtryck och blodvärde, inget protein i urinen och bebisarnas hjärtan bankade på som ljuv musik i mina öron. Vi pratade en del om förlossningen vilket kommer bli kejsarsnitt och förhoppningsvis ett planerat sådant. I nästa vecka kommer vi få ett datum som kommer vara runt vecka 34. Längre än 34 fulla veckor går man inte här i Göteborg, konstigt det där med olika regler för olika län och vart i landet man bor..?! Det är ju ingen skillnad på riskerna om man bor i Göteborg eller Stockholm som de refererar till när jag frågade varför de har en regel och sista datum. Självklart handlar det om pengar, det blir ju en ganska stor kostnad att kalla in ett läkarteam på 20 personer om det börjar spontant och inte är planerat. För ca 20 olika personer, allt från narkosläkare till barnläkare till förlossningsläkare kommer vara med. Varje barn har sitt eget team så att säga. Fantastiskt egentligen, vad glad man ska vara att vi bor i Sverige i detta läget. Hoppas hoppas hoppas vi kommer så långt. Bara 8 veckor kvar och nu börjar nedräkningen..

Vaknade av den vidrigaste smärta av att vaden krampade. Och mitt i allt så glömmer jag åt vilket håll jag ska rikta foten så det släpper snabbare och börjar veva med benet vilket gör att det bara blir värre. Jag hade glömt hur smärtsamt det är, hade jättemycket problem med kramp i slutet av graviditeten med Isa. Helt överjävligt!
Nu blir det till att dricka mer mjölk och köpa magnesiumtabletter.

Åhh nu är jag irriterad på mig själv, att jag inte fattade att allt fixande igår skulle straffa mig senare..? Jag har haft täta sammandragningar sen igår, kommer så fort jag rör mig. Idag blir det soffläge hela dagen! Är nu i vecka 26 och har kommit till ett av våra viktiga delmål vilket känns fantastiskt! 25 fulla veckor tyckte vår barnmorska att vi skulle vara glada för och där är vi. Jag hoppas givetvis på minst en månad till men vi får se.
Mina naglar är i alla fall snygga om det skulle vara så att jag får åka in:

Äntligen har jag lite energi i kroppen igen, idag har jag rensat i garderober fixat och donat. Men plötsligt blev jag påmind om varför jag är hundraprocentigt sjukskriven och fått order om att vila, mitt i allt började de nedrans sammandragningarna igen. Bara till att lägga sig på soffan igen. Men då fixade jag med försäkringskassan och gjorde nytt bank-id via datorn istället och så vips känner jag mig produktiv igen. Det är jobbigt att ha energi i kroppen och hjärnan men inte få utlopp för det, det är ju klart lättare de dagar hjärnan känns som en mosad banan och kroppen bara vill ligga och vila ändå..

Om man inte kan ta sig till frisören så får man ta tag i saken själv.
Minns att jag gjorde exakt samma sak när jag var gravid med Isa men då var det mer ekonomin som gjorde att jag tog saxen i egna händer. Och samma lugg blev det sist med.

Tur att jag har sällskap av den här godingen på dagarna!

Allt gick över förväntan hos barnmorskan idag. Mitt blodtryck var nere på normal nivå och inget spår av protein i urinen, tjoohoo!
Ultraljudet gick också bra, de mår bra i största allmänhet sa läkaren men de är lite storleksskillnad på dom, den minsta som vi innan har fått veta att det är en flicka ligger fortfarande under i vikt. Men nu var hon tydligen inte så säker på att det var en tjej längre. Lite paff blev jag allt, var överlycklig över min lilla gott och blandat-påse med två pojkar och en tös men nu kanske det blir tre grabbar istället. Egentligen ganska oviktigt men Isa var så glad över åtminstone en lillasyster också, jaja time will tell..
Annars så ligger en av pojkarna lite över på vikten och en mitt på. Så en härlig blandning av olika individer är det i alla fall. Tre veckor till nästa ultraljud.

Imorgon är det dags för tillväxt-ultraljud och provtagning hos barnmorskan igen. Varför är jag så nervös hela tiden, jag är säker på att något ska vara fel.. Att barnen ska vara för små, att de får för lite näring och att mina värden ska vara kassa. Sist hade jag högt blodtryck och protein i urinen vilket i värsta fall kam indikera på början till havandeskapsförgiftning vilket jag ligger i riskzonen för i allra högsta grad. Dels för att det är tre och dels för att det är en donation. Detta blev vi varnade för på sjukhuset så fort vi fick reda på att vi väntade trillingar. Vi blev tom inkallade för samtal hos en specialist som föreslog fosterreduktion. Att vi skulle välja att ta ta bort ett av våra barn. Efter det samtalet var jag så illa tog mods även om det tog oss ca två sekunder att tänka igenom saken och ge ett svar. Nej! Det finns inte en chans att vi kan göra det. Inget snack om saken. Detta har vi valt och vi visste ju att risken fanns även om den var så ynka som 2-5 % att alla tre skulle ta sig. Och efter 18 försök och över 30 fina embryon insatta i livmodern så var den yttepytte risken nästan löjlig och väldigt lätt att anta. Men så blev det ju jackpot ändå, vem kunde tro det? Och helt plötsligt stod vi inför beslut som vi aldrig någonsin trodde att vi skulle behövas tänka på. Så därför var det väldigt självklart att behålla alla våra tre mirakel och hoppas på det bästa. Att ens tänka tanken på att ta bort ett fullt levande tillsynes friskt foster var ju helt absurt, ännu värre när vi fick reda på hur det skulle gå till och att riskerna för att de andra två också skulle stryka med. Hua!