Charlie busar
Nu har Tuva skrämt oss och då tyckte väl Charlie att hon fick för mycket uppmärksamhet och ville skrämmas lite han med.
Muffe satt och matade ned nappflaska som vi börjat med lite smått. Plötsligt så blir han blek som ett lakan och läpparna blå, som tur var så hade vi en sjuksköterska på rummet just då som genast tog honom och försökte väcka honom igen. Efter, som det kändes för mig en hel evighet, så fick han lite färg i ansiktet igen. Men han fick följa med ut till undersökningsrummet för en koll efter, tydligen ingen fara på taket och ganska vanligt för dessa för tidigt födda barn men herregud vad påtagligt det var för mig. I mina ögon såg han livlös ut och fick återupplivas igen. Vad hade hänt om vi var hemma? Om ingen var i rummet just då? Om det händer på natten när vi sover? Tusen frågor och tankar. Detta var ett apneanfall, han glömde av att andas när det var för mycket på en gång. Han skulle suga, svälja och andas samtidigt och det är tydligen ingen lätt match om man inte är helt utvecklad än. Vi kände både jag och Muffe att vi ville stanna här för evigt, längtan att komma hem försvann och istället blev det oro över att vara ensamma utan personal ett knapptryck ifrån. Men som sagt händer det mycket och snabbt här på neo, om någon vecka eller två har väl allt stabiliserats och vi är redo för hemfärd. Idag känns det läskigt men snart så kommer väl längtan och lättnaden över att få lämna detta eviga pipandet från alla apparater och att få komma hem vara lika stark som för en vecka sen.
Bara de slutar busa med oss såhär, sketungar!
