mittlivochjag

Nu är de här, Svante Tuva och Charlie, våra undebara små mirakel! De kom igår natt den 23/5 med akutsnitt. Jag började få värkar på kvällen den 21e maj och fick bricanylspruta i tre omgångar för att få stop på det, läkarna trodde hela tiden att det skulle kunna hindras åtminstone ett dygn för att få all personal som skulle vara med på plats. Muffe var hemma med Isa men kl 01 ringde jag hit honom för då hade jag riktigt täta och onda värkar, ungefär var tredje minut. Jag gick ju igenom ett riktigt värkarbete och läkarna ville bara avvakta med att ens titta hur jag låg till i öppningskede för att inte störa processen ännu mer.De hoppades fortfarande att det gick att skjuta fram medans jag förklarade att jag är säker på att de vill ut nu på ena sättet eller andra. Och mycket väl, de gjorde en koll och jag var då öppen 6 centimeter, så på några timmar hade det gått från en till 6 och läkarna blev rejält stressade eftersom bebisarna ska ut med snitt what so ever. Bara en halvtimme senare tror jag låg jag på operationsbordet med full bedövning och de började ingreppet. Muffe satt med mig vid huvudet och vi hörde första bebisskriket bara minuter senare, undebart att höra de små små andetagen med skrik emellan. Sen hörde vi nästa och till sist nästa lilla skrik. Tårarna rann och jag kände på mig att detta är tre starka bebisar som kommer fixa detta trots två månader för tidigt komna. Båda pojkarna, Charlie och Svante kom sköterskorna in med och la vid mitt huvud så jag fick se och hålla handen på en liten stund, helt magiskt ögonblick såklart. De var så fina men så pyttesmå. Lilla Tuva som var minst fick jag inte se för hon behövde kuvös uppe på neonatal direkt, hon väder bara 1180 gram. Svante vägde 1560 och Charlie 1990 gram så de var ganska olika i storlekarna.
Pojkarna las tillsammans på värmebädd och lilla Svante har klarat sig hittills utan hjälp med andningen. Charlie har lite sämre lungor och behövde hjälp med syrgas och Cpap.
Efter att de kom så kördes jag till uppvaktat och Muffe fick stanna med barnen och hålla koll.
Helt ensam utan att ens fått se min dotter låg jag och väntade på att tiden skulle gå, jag ville till mina bebisar så fort det gick såklart. Tyvärr så var det lite turbulent uppe på avdelningen pga många akuta snitt på natten så det var omöjligt för mig att komma dit med säng pga platsbrist och jag blev körd till bb istället. Vid 16-tiden, alltså tolv långa timmar efter att de kom till världen fick jag äntligen träffa de små liven, jag fick nästan en chock när jag såg Tuva först, så liten och skör hon såg ut när hon låg där i sin kuvös med sladdar och slangar överallt. Men jag fick hålla henne mot brösten, hud mot hud och vilken fantastisk känsla det var. Hon blev helt tyst och tung på bröstet och jag njöt av varje sekund. När vi hade gosat färdigt så fick hon läggas tillbaka i kuvösen och jag fick träffa grabbarna istället, de är nästan dubbelt så stora och Svante låg och tittade nyfiket med stora ögon. Jag fick Charlie mot bröstet för att han hade gnytt hela dagen och personalen tyckte att han behövde närheten mest. Samma känsla igen, helt magiskt när man får hålla sitt barn för första gången. Han gnydde hela tiden men la jag en hand tungt mot ryggen så blev han lugn.
Jag var på avdelningen med barnen några timmar sen så höll jag på att svimma av trötthet och världens klåda på hela kroppen som jag fått efter snittet av någon anledning. Igår kväll hade jag så ont att jag fick stanna kvar på bb medans Muffe var hos barnen. Nu längtar jag tills jag kommer dit igen, ska bara få lite smärtstillande och bli av med katetern och äta lite frukost, sen ska jag upp till mina tre små mirakel igen. Har längtat hela natten💕