mittlivochjag

Herregud vad tiden går fort. Nu är bebisarna över en vecka gamla och vi har mer eller mindre bott på sjukhuset. Vi är flyttade till Möldals neonatalavdelning sen i söndags vilket vi ska ta som ett steg åt rätt riktning för där är det mindre intensivvård än på Östra och våra barn är stabila och friska över lag. Ingen behöver syrgas längre och Charlie har blivit av med sin cpap som också är ett andningsstöd. Nu har de bara sond och övervakning, känns fantastiskt och steget mot ett föräldrarum känns inte lika avlägset. Vi sover ju hemma och är där från tidig morgon till sen kväll. Muffe har tyvärr vart förkyld så jag har dessutom vart själv i fyra dagar, herregud vilken pers det var. Även om de sover mestadels och det finns personal tillgänglig 24/7 så är det sååå mycket runt omkring. De ska bytas på och eftersom alla sladdar trasslas ihop gör det att det blir superkrångligt och tar dubbelt så lång tid, sen ska sängen bytas lakan i, de ska badas, tas prover, vägas och framför allt så ska man ta upp dom längre stunder och sitta hud mot hud. Där emellan ska jag hinna pumpa bröstmjölken var tredje timme minst. Sen håller jag ju fortfarande på att läka efter snittet och ont gör det hela tiden, det blir bättre varje dag och när jag är med mina små älskade gryn så glömmer jag av att det ens finns där. Tänk vad psykologiskt, men det sa min barnmorska också -var med barnen så mycket du kan för då läker man snabbare. Och det stämmer verkligen. En väninna till mig frågade om jag älskar alla tre redan och det kanske kan tyckas vara en konstig fråga men jag har ju tänkt på dem själv så många gånger i slutet på graviditeten. Tänk om jag inte kan knyta an eller älskar mina barn när de kommer? Men herregud vad jag älskar dom små liven, vill bara vara där hela tiden och jag kan sitta i timmar och bara titta på dom. Så ja jag älskar dom så mycket man kan älska någon. Alla tre! 💕😊